Jag ska lägga ner helt med den här bloggen. Ett bra jävla tag har jag hållit på "Jomen jag ska blogga... snart." Men det har aldrig blivit riktigt av. Jag har tvingat mig själv ett par gånger osv, men ja.

Thing is, denna blogg är dåtid. Allt som jag skrivit om är här avslutat kapitel. Det gör en jävla massa ont att säga och ha insett, och nu känner jag mig massa emotionell osv, men det är liksom så. Nästan alla personer jag har skrivit om här är avslutade kapitel, folk som jag liksom växt ifrån, som förändrats liksom jag, och därför är det inte samma sak längre. Ett par utav de folk jag har haft finns kvar, men de flesta är liksom inte vad som pågår längre.

Det är en hel del nya grejer som händer. Jag vet inte om jag vill blogga om det, om jag kommer, men om jag ska göra det så kommer jag inte göra det här. Det är fel, liksom. Jag vet inte. Det är som om jag lagt ner bloggen redan helt. Kommer ha kvar den för det kan vara trevligt att läsa igenom om alla roliga händelser och saker som jag haft för mig, och läsa om de människor som jag haft en fantastisk tid med men inte längre har samma nära kontakt. Den här avslutade delen av mitt liv.

Nu menar jag inte på att jag bryter eller har brytit med allt folk som jag har skrivit om här, men ska man inse verkligheten och sanningen så är det sorgligt nog så att jag har glidit ifrån vissa personer. De flesta.

Men med detta kom nya. Som passar mig mer. Så det är okej. Jag har fortfarande kontakt med de flesta gamla. Ett par utav de gamla är tillochmed mina närmaste nu, som inte var det då.

Jag tycker om detta. I slutet av förra kapitlet var det inte bra. Samtal och diskussioner och problem hit och dit. Komplikationer och smärta. Jag klamrade mig fast. Jag är så rädd för förändring. Men denna var mestadels bra. Det var inte hälsosamt där i slutet. Nu har jag raderat bort allt det gamla ohälsosamma. Jag har fixat det. Det är bra nu. Det känns okej. Och jag hoppas att detta kommer hålla ett långt tag. För jag tycker om det. Det gör mig bra. Det går.

Jag känner mig inkluderad nu.

I'm sorry. It's all that I can say. You mean so much and I'd fix all that I've done if I could start again...

Hon klagar över att jag inte bloggar och frågar alltid varför jag inte gör det. Har sällan svar på den frågan dock, för jag har ingen aning själv. Har alltid sugit på att blogga och skriva dagbok, är den bästa anledning jag har.

Så här är jag nu.

Bloggar.

Fan ska jag skriva då? Sofia att blogga är inte liksom världens självklaraste grej jag vettefan hur man gör dethär.

Men nu har jag skrivit ett inlägg iallafall?

Jag har rakat av mig håret å skaffat buzzcut.

Mår bättre nu. Väldigt mycket. Känns jävligt skönt och bah allmänt lättare. Fixade saker med en kär vän och allt känns bättre. Saknat personen tons, som fan. Så mycket bätte än på veckor.

I fyra timmar nu har jag suttit och bah, ah jag ska kolla en film, men bESLUTSÅNGEST FÖRSTÖR ALLT OCH DET KÄNNS SOM OM DET ÄR FÖRSENT NU. i AM CRy

When the fan before me has her photo taken with Ian he turns directly at me, his eyes focusing on me and that caught me off-guard completely. His eyes. They were glowing. He smiled, he was genuinely happy. His eyes glowed.
"Hello Darling!" he said, emphasizing Darling, looking right at me with his absolutely gorgeous eyes. Damn, he's beautiful and perfect. He put his arm around me and I mechanically without thinking put my arm around him and had my hand on his waist. I had earlier planned on hugging him with both my arms, but when he had looked at me I had just forgotten everything. I couldn't even bring myself to grasp his waist properly. He was a bit smaller than I had imagined. About 175 cm or so. But honestly it didn't matter one single bit.

Ian pulled me in with his strong arm, held me tightly against him.
"You're amazing and I love you." I managed huskily with my face oh so near his chest and neck. I can't remember how I managed to tell him that but I did and he heard it. And I just knew he had heard me, because even though there was so much noise around us I was talking so near his ear. He didn't respond, and I was kind of prepared for that.
The picture was taken and I got pulled away from him. Then he turned back completely, looking straight at me and smiling warmly and comforting. "I love you too." he said. That surprised me. When I turned around to walk out my balance almost let me down, but I managed to take the card and my bag and get out. My heart was pounding fast and I started crying. Seriously. And I couldn't breathe properly. I hyperventilated and and cried and I really couldn't just handle it. 

---

Ian: Hi, sweetie, how are you?
Me: I'm fine, now.
Ian: Better?
Me: Yeah.
Ian: That's good.
*gives me the photo*
Me: Thank you so much.
Ian: No, thank you so much.

After that I started hyperventilating again and I almost started crying again. Everything was so overwhelming. And I was shaking hard.

---

Under panelen med Ian Somerhalder och Dawn Olivieri där jag fick fråga Ian en fråga. Mark Ferguson var presentatören för alla paneler och ceremonier. Han har inget med TVD att göra, däremot har han skådespelat i The Lord of The Rings trilogin.

När jag fick frågan:

"Hello love, what's your name?" Ian asked me, and though the distance he looked right at me, focused and interested. Smiling.
"Sara." I answered into the microphone. My voice echoed loudly through the enormous, quiet room, and it was a bit surprising. Expected but it took me by surprise.
"Oh hello, Sara. I'm Ian, nice to meet you. This is Dawn." he greeted me nicely and in a joking way told me who Dawn and he was. I already knew. Of course I did. He was my rolemodel. The most attractive man on earth. A gorgeous, handsome man, an amazing actor and such a nice and sweet guy who loves the planet and animals, and his fans.
"Hi." I said, couldn't help but smile. I was shaking in my entire body and I knew very well that why it was only mine, Ian Somerhalder's and Dawn Olivieri's voice that I heard was because the rest of the at least 500 people in there were listening to every word I was saying. Including Dawn and Ian.
"Hello, nice to meet you." Dawn smiled, playing along.
"Nice to meet you too." I said, probably smiling and now I ignored the fact that I heard my terrible voice loudly. My voice cracked slightly.
"And so my question is kind of off-topic, but I just need to know..." I said looking at Ian. He was, as a joke, oh-no'ing like he expected the most unappropriate question imaginable. But he wasn't serious. I was smiling the whole time, shaking but now that I had started it wasn't hard to keep going.
"Ian, do you like Star Wars?"
It was quiet for a bit but then a small group of people started cheering and clapping their hands as I saw Ian roll his whole head as in a geasture of pure of-course-ness.
"Who DOESN'T like Star Wars?!" he bursted out.
"Exactly!" I said into the microphone.
...
For a while Ian just sat there on the stage talking about how much he loved old movies and encouraged us to watch old movies, that we should watch the movies that was made in the beginning when we first started making movies and just learn about the history of movies. And of course he encourged us to watch old movies such as Star Wars, the first three movies.
...
"But to answer your question, yes I do like Star Wars, and the first three movies are absolutely the best. Thank you for your question, love." Ian said looking right at me, smiling and then he blew me a deep kiss.
"Thank you." I mumbled smiling, and then heard they had already turned off my microphone. But it was okay. God, I love this man.

---

Och ser man på, Ian's doppelgänger visade sig vara där med sin, troligtvis, flickvän. Nej, det är inte Ian. Detta är Chris Christlow, Ian's dubbelgångare som även träffat Ian och tydligen förföljer honom.

Jag och Dawn Olivieri. Hon signerade den också.

Eftersom jag hade Gold Ticket så fick jag välja 4 foton i lobbyn gratis, och då valde jag tre st på Ian och denna. Denna signerade Paul Wesley och Zach Roerig. 

---

Under maskeraden som pågick en kväll i hotellet. Det fantastiska jag tyckte var att de spelade TVD soundtrack'et, och när Within Temptation's All I Need började spelas så var det jättemånga som ställde upp sig på dansgolvet och började dansa dansen som Damon(Ian Somerhalder) och Elena(Nina Dobrev) dansade till just denna låt under avsnitt 19 i säsong 1, Miss Mystic Falls, under Miss Mystic Falls pegeant. Hade jag haft någon att dansa med hade även jag dansat, för detta råkar nämligen vara min absoluta favorit Delena-scen i hela The Vampire Diaries serien. Eller favoritscen överlag. Hade jag vetat om maskeraden hade jag även kollat om jag kunde klä ut mig.

Här är när alla dansar. Tyvärr syns det ju inte. Nästan alla är utklädda.

---

Paul Wesley under hans panel. Rolig är han.

Dansen mellan Damon och Elena till All I Need.

Alltså, somehow vill jag fortfarande spara min header här för den är ju så feeejn med Alva och Tati och mig, precis som det skall vara, men jag vILL JU ÄNDRA FÄRGERNA. Sigh. Dock har jag inte tid med det nu... 

Pumpar på som fan med inlägg nu bara för att jag är här. 

blink-182 är grymma. Jag har lite nyare musiksmak nu. Sum 41, och en hel del punk och pop. Lite rock här och där. SLOW KIDS AT PLAY ARE AWESOME AND YOU ARE NOT, IT'S THAT SIMPLE.

Slow Kids at Play - Don't Let Me Go

Dylan O'Brien is a legend and you are not.

Alrighty, då ska vi se... JUNI. 7 JUNI VAR SENASTE GÅNGEN JAG BLOGGADE. Förhoppningsvis var det la 2012 annars vet jag inte vad jag ska säga.

ok jag säger ingenting. skitit i bloggen så länge. så mycket har dock pågått. Whoa, jag gick igenom komplikationer pga en snubbe innan sommaren därnånstans, därav deppandet. Kanske därför bloggandet sket ner sig who knows.

Efter det drog jag ju till Tyskland, träffade Ian Somerhalder, Paul Wesley, Zach Roerig och Dawn Olivieri. Alla skådespelare i TVD. Tog kort med Ian, Fick autograf av alla, kort med Dawn. Daniel Gillies och en annan tjej avbokade detta så de dök inte upp. Jag fick prata med Ian hela tre ggr under helgen, där han kallade mig love, darling, sweetie, sara och något mer. Jag talade om för honom att jag älskade honom och att han var amazing, varpå han svarade att han älskade mig med. Jag frågade honom om han gillar Star Wars under hans panel, han babblade på och skickade mig en slängkyss, när jag fick hans autograf startade han enkelt small talk, hur jag mådde, om jag mådde bättre(vi hade fått köa i en och en halvtimme efter att vi skulle blivit insläppta), jag sa tack, han sa no thank you so much and stuff. Jag hälsade Paul Wesley från Alva och Alva fick ett Hi tillbaka. Genom mig. Dawn komplimenterade min klänning jag bar med kortet på henne, att jag såg perfekt ut och allt. Jag slarvberättar en hel del. Jag kan gå igenom detaljer i nåt annat inlägg där även bilder kan följa med. However, helgen var ganska förfärlig om man bortser från de gånger jag träffade Ian, dåligt planerat och allt av de som organiserade. Ian's ögon är breathtaking irl, om jag bara får säga det.

Under sommaren så var det Gålö läger med Alva, Linnea å Simon, sen Stenshamn med Alva, Turkland med familjen dock inte Markus, där träffade jag Perry, från Belgien, talar franska, ser ut som en svensk, numera 20 år, otroligt trevlig, lirar l4d2 blabla. Jag började glo på serien Teen Wolf och blev fantastiskt besatt utav shippen Sterek. Don't get me wrong, jag älskar fortfarande Delena, OTP all over, men Sterek är stor OTP atm och be ready jag kanske postar om det här. Uh.

Försöker förbättra mitt betyg bäst jag kan för tillfället, för årskurs 9 och gymnasie och whatnot.

Just nu är saker ganska skit för mig, men jag gör la så gott jag kan för att inte brista helt, ska försöka fixa det, men det är lättare sagt än gjort. Men atm är det kvar på samma ställe och måendet är verkligen inte bra.

NU BER JAG SÅ MYCKET OM URSÄKT FÖR DETTA JAG SKA FIXA MIN DESIGN NÄR JAG FÅR TID OCH ALLT. I WILL. JAG SKA FÖRSÖKA FÅ UPP MITT BLOGGANDE OCKSÅ JUST PATIENCE. 

under tiden

here have my tumblr

defectivegrief